Människan har alltid blickat upp mot himlen och undrat vad som finns där ute. När raketforskningen tog fart under 1900-talet öppnades möjligheten att inte bara resa till rymden, utan också att leva där under längre tid. Det var då idén om rymdstationer föddes. Men vad är en rymdstation egentligen?
Kort förklarat är det en beboelig anläggning som kretsar runt jorden, där människor kan bo, arbeta och utföra vetenskapliga experiment under längre tidsperioder.
Genom åren har både Sovjetunionen, USA och senare Kina byggt stationer som på olika sätt bidragit till vår förståelse av rymden och människans plats i den.
Översikt över rymdstationer och år
Nedan finns en översikt över de mest kända rymdstationerna, listade i den ordning de skickades upp.
|
Rymdstation |
År |
|
Salyut 1 |
1971 |
|
DOS-2 |
1972 |
|
Salyut 2 |
1973 |
|
Kosmos 557 |
1973 |
|
Skylab |
1973–1979 |
|
Salyut 3 |
1974–1975 |
|
Salyut 4 |
1974–1977 |
|
Salyut 5 |
1976–1977 |
|
Salyut 6 |
1977–1982 |
|
Salyut 7 |
1982–1991 |
|
Mir |
1986–2001 |
|
International Space Station (ISS) |
från 1998 |
|
Tiangong-1 |
2011–2018 |
|
Tiangong-2 |
2016–2019 |
|
Tiangong Space Station |
från 2021 |
1. Salyut 1 (1971)
Salyut 1 blev världens första rymdstation och markerade starten på en ny era i mänsklighetens utforskning av rymden. Den sköts upp av Sovjetunionen i april 1971 och var ungefär 15 meter lång, med plats för en liten besättning. Ombord fanns utrymmen för forskning, boende och styrsystem, vilket gjorde den till en fungerande bostad i omloppsbana.
Den första besättningen, Sojuz 10, lyckades dock inte ta sig in på grund av tekniska problem. En senare besättning, Sojuz 11, bodde ombord i flera veckor och genomförde experiment, men deras återfärd slutade tragiskt när alla tre kosmonauter omkom på grund av tryckfall i kapseln.
Trots det mörka slutet visade Salyut 1 att en rymdstation faktiskt kunde byggas och användas för längre vistelser i omloppsbana.
2. DOS-2 (1972)
Året efter försökte Sovjetunionen bygga vidare på erfarenheterna från Salyut 1. DOS-2 var en liknande konstruktion, men förbättrad på flera punkter. Tyvärr fick projektet ett abrupt slut redan vid uppskjutningen. Raketen som skulle föra upp stationen havererade, och den föll tillbaka mot jorden innan den ens nått omloppsbanan. Detta innebar att DOS-2 aldrig blev bemannad och aldrig fick chansen att testas i praktiken.
Projektet gick till historien som ett av de mest kortlivade försöken, och det visade hur sårbar tekniken var under 1970-talets början.
3. Salyut 2 (1973)
Salyut 2 var den första stationen som byggdes inom det hemliga sovjetiska Almaz-programmet, som hade militära syften. Den sköts upp 1973 och var konstruerad för att kunna övervaka jorden från omloppsbana med avancerad kamerateknik.
Bara några veckor efter uppskjutningen skadades stationen svårt av en explosion i trycksystemet, vilket ledde till att den snabbt förlorade luften ombord och blev obeboelig innan någon besättning hann docka. Även om projektet aldrig nådde sina mål, gav det erfarenheter som användes i kommande rymdstationer.
4. Kosmos 557 (1973)
Kosmos 557 var ursprungligen planerad att bli en ny Salyut-station, men efter uppskjutningen uppstod ett allvarligt problem. På grund av ett fel i styrsystemet började stationen använda all sin bränslereserv på fel sätt och hamnade i en bana som inte gick att korrigera.
Det gjorde den omöjlig att använda för bemannade uppdrag, och den brann upp i atmosfären redan efter några veckor. Trots att Kosmos 557 aldrig fick någon besättning gav händelsen viktig information om hur svårt det var att hålla en rymdstation stabil i omloppsbana.
5. Skylab (1973–1979)
USA:s första rymdstation, Skylab, var ett stort steg för amerikansk rymdteknik. Den byggdes av det omgjorda tredje raketsteget (S-IVB) från en Saturn V och hade betydligt större utrymme än de sovjetiska Salyut-stationerna. Ombord fanns laboratorier, sovplatser och plats för omfattande experiment.
Under sina aktiva år mellan 1973 och 1974 tog Skylab emot tre olika besättningar som genomförde studier av solens aktivitet, jordens klimat och människans hälsa i rymden. Astronauterna stannade i allt från fyra veckor till nästan tre månader, vilket var rekord på den tiden.
Skylab var en framgång, men efter att den blivit obemannad på mitten av 1970-talet började den sakta sjunka i bana. 1979 återinträdde stationen i atmosfären och delar av den föll ner över Australien. Trots detta räknas Skylab som ett viktigt kapitel i utvecklingen av rymdstationer.
6. Salyut 3 (1974–1975)
Salyut 3 var ännu en station inom det sovjetiska Almaz-programmet och hade en tydlig militär prägel. Den sköts upp 1974 och var utrustad med avancerad kamerateknik för att kunna övervaka jordytan. Det har även rapporterats att den var utrustad med ett försvarssystem, vilket gör den unik i historien om rymdstationer.
En bemannad besättning lyckades docka med stationen och genomförde tester under några veckor, men projektet fick kort livstid. Salyut 3 brann upp redan året därpå. Trots sin korta existens bidrog den med värdefull erfarenhet, särskilt när det gällde militära experiment i omloppsbana.
7. Salyut 4 (1974–1977)
Denna station var mer fokuserad på vetenskap än på militär verksamhet. Salyut 4 sköts upp 1974 och kunde ta emot flera besättningar under sin livstid. Ombord utfördes forskning inom astronomi och medicin, och stationen var utrustad med teleskop för att observera solen och stjärnor.
Den fungerade stabilt i flera år och visade att man nu hade lärt sig att bygga mer pålitliga system. Erfarenheterna från Salyut 4 bidrog till en bättre förståelse för hur människan påverkas av längre tid i tyngdlöshet och hur man kan använda rymdstationer som vetenskapliga plattformar.
8. Salyut 5 (1976–1977)
Salyut 5 var den tredje stationen inom Almaz-programmet och liknade Salyut 3 på många sätt. Den skickades upp 1976 och fick besök av två bemannade uppdrag. Ombord testades övervakningsteknik, biologiska experiment och olika system för att förbättra livet i omloppsbana.
Det tredje planerade besöket ställdes in på grund av tekniska problem, och stationen övergavs därför tidigare än planerat. Den brann upp i atmosfären 1977, men anses ändå ha bidragit med viktiga erfarenheter till senare satsningar.
9. Salyut 6 (1977–1982)
Salyut 6 var en rymdstation som förändrade mycket jämfört med de tidigare modellerna. Den var den första som hade två portar för dockning, vilket gjorde att en rymdfarkost kunde hämta eller lämna förnödenheter samtidigt som besättningen fanns kvar ombord. Det betydde att kosmonauterna kunde stanna betydligt längre i omloppsbana än tidigare.
Under åren som stationen användes kom både sovjetiska kosmonauter och astronauter från andra länder på besök. Det blev startskottet för ett mer öppet samarbete i rymden. Ombord gjordes dessutom många försök och tester som senare hjälpte till att forma hur moderna rymdstationer byggs och används.
10. Salyut 7 (1982–1991)
Den sista stationen i Salyut-serien var också den mest avancerade. Salyut 7 användes i nästan tio år och hann ta emot många besättningar. Den blev känd för en dramatisk räddningsinsats 1985, då kosmonauter lyckades reparera stationen i omloppsbana efter ett allvarligt systemfel.
Salyut 7 var en viktig förberedelse inför Mir och innehöll många förbättringar som senare togs vidare till den modulära tekniken. Den förblev i rymden tills den slutligen återinträdde i atmosfären 1991.
11. Mir (1986–2001)
Mir var den första modulära rymdstationen i världen, vilket innebar att den byggdes ihop av flera delar som successivt skickades upp. Den blev en permanent bas i rymden under hela 1990-talet och användes av astronauter från många länder. Mir var särskilt viktig för att studera hur människor klarar av att leva under mycket lång tid i tyngdlöshet. Rekordvistelser på över ett år genomfördes här.
Stationen drabbades av tekniska problem och till och med en kollision med en lastfarkost, men kunde repareras och fortsätta användas. När den till sist togs ur bruk 2001 hade den tjänat som en av de mest betydelsefulla ryska rymdstationerna genom tiderna.
12. International Space Station (från 1998)
ISS är den största rymdstationen som någonsin byggts och det största samarbetsprojektet i rymden. Den började byggas 1998 och har vuxit successivt med moduler från USA, Ryssland, Europa, Japan och Kanada. Stationen är alltid bemannad och fungerar som ett laboratorium där tusentals experiment har utförts inom medicin, fysik, biologi och jordobservation.
Den är också en testplats för teknologier som kan användas vid framtida resor till månen och Mars. ISS är ett levande exempel på vad internationellt samarbete kan åstadkomma, och den är fortfarande i drift idag.
13. Tiangong-1 (2011–2018)
Kinas första riktiga rymdstation var Tiangong-1, som skickades upp 2011. Den var relativt liten, men användes främst som en testplattform för att utveckla tekniken som krävdes för större satsningar. Kinesiska astronauter tränade här på att docka manuellt och automatiskt, samt på att leva under längre tid i omloppsbana.
Stationen förlorade dock kontakten med markkontrollen och återinträdde i jordens atmosfär 2018, där den brann upp över Stilla havet. Tiangong-1 var ändå en stor framgång för Kinas rymdprogram och visade att landet nu var redo att bygga egna rymdstationer.
14. Tiangong-2 (2016–2019)
Den andra kinesiska stationen byggdes som en mer avancerad version av föregångaren. Tiangong-2 hade bättre system för livsuppehåll, mer utrymme för experiment och bättre energiförsörjning. Astronauter stannade där i över en månad, vilket var en stor prestation för Kinas rymdprogram.
Man testade också nya tekniker för påfyllning av bränsle och för att hålla stationen i omloppsbana längre. Efter tre års användning styrdes den ner i atmosfären på ett kontrollerat sätt 2019. Tiangong-2 var ett viktigt steg mot byggandet av Kinas permanenta rymdstation.
15. Tiangong Space Station (från 2021)
Den nuvarande kinesiska rymdstationen kallas ofta för Tiangong, vilket betyder ”Himmelska palatset”. Den är modulärt byggd, precis som Mir och ISS, och de första delarna skickades upp 2021. Stationen består av flera sammankopplade moduler och är planerad att vara i drift åtminstone ett decennium.
På Tiangong görs olika typer av forskning, bland annat om kroppen i tyngdlöshet, material som testas i rymdmiljö och observationer av jorden. Stationen används både för kortare och längre uppdrag där astronauter bor ombord under olika perioder. Med Tiangong har Kina fått sin egen stora bas i omloppsbana, och stationen visar hur rymdstationer fortsätter att utvecklas i snabb takt.
