Hur många statsministrar har sverige haft? Svaret är att Sverige har haft 35 olika statsministrar sedan ämbetet skapades 1876. Den allra första som fick uppdraget var Louis De Geer d.ä., vilket gör honom till den första statsministern i sverige. Sedan dess har olika ledare styrt landet genom kriser, reformer och stora samhällsförändringar.
Några har suttit i många år, andra bara i några månader. För den som vill se alla Sveriges statsministrar från början till nutid följer nedanför en genomgång av alla regeringschefer i tur och ordning.
Sveriges statsministrar lista
Att följa statsministerpostens utveckling är också att följa Sveriges politiska historia. Från början var kungens makt stark, men gradvis växte riksdagens inflytande och landet utvecklades mot parlamentarism och demokrati.
Nedan hittar du alla statsministrar i Sverige, i ordning från år 1876 fram till idag, med korta beskrivningar av deras tid vid makten och vilken roll de spelade i utvecklingen.
Louis De Geer den äldre (1876–1880)
Parti: Inget parti
Levde mellan: 1818–1896
Utbildning: Hovrättsexamen
Så vem var Sveriges första statsminister? Jo, det var Louis De Geer den äldre som blev landets första statsminister. Han hade redan ett starkt namn inom politiken efter att ha drivit igenom tvåkammarriksdagen 1866, en reform som lade grunden för ett mer modernt parlamentariskt system.
Hans tid vid makten blev ett första försök att definiera vad en statsminister egentligen skulle vara, eftersom kungen fortfarande hade ett stort inflytande. De Geer visade stor förmåga att skapa kompromisser och räknas ofta som den som förde in Sverige i en ny politisk era.
Arvid Posse (1880–1883)
Parti: Lantmannapartiet
Levde mellan: 1820–1901
Utbildning: Hovrättsexamen
När Arvid Posse tog över låg fokus på böndernas situation. Han ville sänka skatter och underlätta för jordbruket, något som passade hans bakgrund som ledande inom Lantmannapartiet. Den stora konflikten under hans tid var frågan om tullar. Posse ville ha lägre handelshinder, men förslagen möttes av hårt motstånd och till slut tvingades han avgå.
Även om hans tid som statsminister blev kort har han en plats i historien som den första som försökte sätta böndernas intressen i centrum på regeringsnivå.
Carl Johan Thyselius (1883–1884)
Parti: Inget parti
Levde mellan: 1811–1891
Utbildning: Kansliexamen
Att Carl Johan Thyselius blev statsminister var historiskt i sig – han var nämligen den första som inte kom från adeln. Han hade tidigare varit ecklesiastikminister med ansvar för kyrka och utbildning.
Hans regeringstid var bara ett år lång och innehöll få större reformer, men den visade att statsministerposten kunde tillfalla personer utan hög status i samhällets hierarki. På så sätt markerade hans tid en viktig förändring för vilka som kunde nå den högsta politiska makten.
Robert Themptander (1884–1888)
Parti: Inget parti
Levde mellan: 1844–1897
Utbildning: Hovrättsexamen
Bara 40 år gammal blev Robert Themptander statsminister – den yngste i Sveriges historia. Han hade ett gott rykte som en balanserad och samarbetsvillig politiker, och han försökte hålla ihop de stridande blocken kring tullfrågan.
När riksdagen slutligen röstade för att införa tullar 1888 kände han att han inte längre kunde sitta kvar. Hans regeringstid är ett exempel på hur ekonomiska frågor kunde avgöra politiska karriärer under slutet av 1800-talet.
Gillis Bildt (1888–1889)
Parti: Inget parti
Levde mellan: 1820–1894
Utbildning: Officersutbildning
Militären och diplomaten Gillis Bildt tog över efter Themptander. Hans korta tid som regeringschef präglades av politiska motsättningar som redan var etablerade innan han tillträdde.
Han hade svårt att genomföra egna reformer men fungerade som en övergångsledare i en tid av instabilitet. Bildts insats ligger främst i att han lyckades hålla ihop regeringen tills nästa starkare ledare kunde ta över.
Gustaf Åkerhielm (1889–1891)
Parti: Protektionistiska partiet
Levde mellan: 1833–1900
Utbildning: Kansliexamen
Ett olyckligt uttalande om försvaret blev det som kom att definiera Gustaf Åkerhielms statsministertid. Han påstod i en debatt att Sverige skulle vara redo att gå i krig, vilket tolkades som en provokation och ledde till kraftig kritik.
Efter bara två år tvingades han lämna sin post. Hans tid vid makten är därför mest ihågkommen som ett exempel på hur en enda kommentar kan få stora politiska konsekvenser.
Erik Gustaf Boström (1891–1900, 1902–1905)
Parti: Lantmannapartiet
Levde mellan: 1842–1907
Utbildning: Universitetsutbildning (avbruten)
Med sin lugna och kompromissvilliga stil blev Erik Gustaf Boström en av de mest betydelsefulla statsministrarna under 1800-talet. Han styrde Sverige i två långa perioder och hade stöd både hos kungen och stora delar av riksdagen. Den fråga som präglade hans tid mest var unionen med Norge.
Han försökte bevara samarbetet mellan länderna men tvingades till slut avgå när trycket för upplösning blev för starkt. Boström är fortfarande en av de mest långvariga ledarna i Sveriges historia.
Fredrik von Otter (1900–1902)
Parti: Inget parti
Levde mellan: 1833–1910
Utbildning: Officersexamen
Fredrik von Otter kom från flottan och hade en militär-karriär bakom sig innan han blev statsminister.
Under hans regeringstid infördes allmän värnplikt, ett beslut som förändrade det svenska försvaret i grunden och kom att få stor betydelse för lång tid framöver. Även om han satt kort tid är detta beslut hans främsta politiska arv.
Johan Ramstedt (1905)
Parti: Lantmannapartiet
Levde mellan: 1852–1935
Utbildning: Kansliexamen
När Johan Ramstedt tillträdde var unionen med Norge nära att bryta samman. Han hade svårt att hantera den växande krisen och satt därför bara några månader som statsminister. Hans korta tid visar tydligt hur krävande unionens upplösning var för alla inblandade.
Christian Lundeberg (1905)
Parti: Protektionistiska partiet
Levde mellan: 1842–1911
Utbildning: Program vid lantbruksuniversitet och militärhögskola
Det var Christian Lundeberg som till slut lyckades slutföra upplösningen av unionen med Norge på ett fredligt sätt. Hans regeringstid var mycket kort, men betydelsen av hans arbete kan inte underskattas.
Han är en av de statsministrar som satt minst länge men som samtidigt fick störst historisk betydelse.
Karl Staaff (1905–1906, 1911–1914)
Parti: Liberala samlingspartiet
Levde mellan: 1860–1915
Utbildning: Advokat
Karl Staaff var liberal ledare och en stark förespråkare för allmän rösträtt. Han utmanade kungens makt och mötte hårt motstånd från konservativa krafter, särskilt i försvarsfrågan.
Trots detta blev han en central figur i Sveriges demokratisering. Även om hans regeringar föll i konflikter lade han grunden för de stora reformer som senare genomfördes.
Arvid Lindman (1906–1911, 1928–1930)
Parti: Lantmanna- och borgarepartiet
Levde mellan: 1862–1936
Utbildning: Sjöofficersexamen
Med en bakgrund inom flottan och industrin blev Arvid Lindman statsminister två gånger. Han förknippas främst med rösträttsreformen 1907–1909, där alla män över 24 år fick rösträtt.
När han återkom på 1920-talet fick han kämpa med ekonomiska problem och politiska skandaler, men hans insats i rösträttsfrågan gör honom till en av de mer betydelsefulla statsministrarna under första halvan av 1900-talet.
Hjalmar Hammarskjöld (1914–1917)
Parti: Inget parti
Levde mellan: 1862–1953
Utbildning: Jurist
Under första världskriget var Hjalmar Hammarskjöld statsminister. Han försökte hålla Sverige neutralt men mötte hård kritik för sin stränga livsmedelspolitik. Ransoneringar och brist gjorde honom mycket impopulär.
Till slut blev trycket från opinionen så starkt att han tvingades avgå. Hans period visar de svårigheter som krigsåren förde med sig även för ett neutralt land.
Carl Swartz (1917)
Parti: Nationella partiet
Levde mellan: 1858–1926
Utbildning: Universitetsstudier i Uppsala och Bonn
När Carl Swartz tog över var landet på väg mot ett nytt politiskt system. Han insåg att allmän rösträtt var nödvändig och började förbereda för en större reform. Hans regering blev kortvarig, men hans roll som en övergångsledare på väg mot demokrati var betydelsefull.
Nils Edén (1917–1920)
Parti: Liberala samlingspartiet
Levde mellan: 1871–1945
Utbildning: Docent inom historia
Det var under Nils Edéns ledning som den avgörande rösträttsreformen genomfördes. Tillsammans med socialdemokraterna såg han till att både män och kvinnor fick rösta på lika villkor.
Därmed avslutades den långa kampen för demokrati, och Edéns regering räknas som en av de mest betydelsefulla i Sveriges moderna historia.
Hjalmar Branting (1920, 1921–1923, 1924–1925)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1860–1925
Utbildning: Astronomi (avbruten)
Som den första socialdemokratiska statsministern skrev Hjalmar Branting in sig i historien. Han drev på för sociala reformer och stärkte arbetarrörelsens inflytande. Branting blev också internationellt erkänd när han tilldelades Nobels fredspris 1921.
Under hans ledning började Sverige formas till en välfärdsstat, och han blev en förebild för kommande socialdemokratiska ledare.
Louis De Geer den yngre (1920–1921)
Parti: Inget parti
Levde mellan: 1854–1935
Utbildning: Jurist
Louis De Geer den yngre, son till Sveriges första statsminister, fick själv chansen att leda landet 1920. Han tog över efter Hjalmar Brantings första korta regering. Hans tid präglades av politisk instabilitet och han ledde en tjänstemannaregering utan tydligt stöd i riksdagen.
Även fast han satt knappt ett år blev han en viktig länk i övergången mellan två större socialdemokratiska regeringar och bidrog till att hålla statsapparaten fungerande i en orolig tid.
Oscar von Sydow (1921–1921)
Parti: Inget parti
Levde mellan: 1873–1936
Utbildning: Hovrättsexamen
Oscar von Sydow var ämbetsman och tidigare landshövding innan han blev statsminister. Han ledde en kortvarig ämbetsmannaregering 1921, under en period då riksdagens partier inte kunde enas om en stabil majoritetsregering.
Trots att han bara satt ett knappt år lyckades han bland annat införa den allmänna och proportionella kommunala rösträtten. Hans regeringstid visar tydligt hur svårt det kunde vara att hålla ihop politiken i början av 1920-talet.
Ernst Trygger (1923–1924)
Parti: Nationella partiet
Levde mellan: 1857–1943
Utbildning: Doktor inom juridik
Juristen Ernst Trygger ledde en konservativ regering mellan två av Hjalmar Brantings perioder. Han kom till makten i en tid då socialdemokraterna förlorade stöd i riksdagen. Under sin tid som statsminister drev han en mer traditionell politik och fokuserade bland annat på ordning och försvarsfrågor.
Hans regering varade i drygt ett år innan den föll, men Trygger blev senare en inflytelserik riksdagspolitiker under lång tid.
Rickard Sandler (1925–1926)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1884–1964
Utbildning: Examen i kulturgeografi
Efter Brantings död var det Rickard Sandler som tog över regeringsansvaret. Han hade tidigare arbetat med utbildningsfrågor och var känd som en intellektuell politiker. Under hans tid på posten stod arbetsmarknaden i centrum, och han försökte dämpa konflikterna mellan arbetsgivare och arbetare.
Trots sin ambition blev hans regering kortvarig eftersom den inte lyckades samla tillräckligt stöd i riksdagen.
Carl Gustaf Ekman (1926–1928, 1930–1932)
Parti: Frisinnade folkpartiet
Levde mellan: 1872–1945
Utbildning: Ingen eftergymnasial utbildning
Carl Gustaf Ekman ledde två regeringar under mellankrigstiden. Han försökte hålla ihop ett politiskt läge som var splittrat och präglat av ekonomiska problem. Ekman blev känd som en skicklig taktiker, men också som en ledare som hamnade i flera kontroverser.
När en skandal kring finansieringen av hans parti uppdagades förlorade han mycket av sitt förtroende. Hans tid visar hur bräcklig politiken kunde vara under 1920- och 30-talet.
Felix Hamrin (1932)
Parti: Frisinnade folkpartiet
Levde mellan: 1875–1937
Utbildning: Handelsskola i Göteborg
Felix Hamrin satt bara i några månader som statsminister. Han fick ta över i en tid när den ekonomiska krisen var som svårast, men hans regering fick inte chansen att genomföra några större reformer.
Hans korta tid på posten gör honom till en av de mer okända statsministrarna, men han var en viktig länk i övergången till Per Albin Hanssons långvariga regering.
Per Albin Hansson (1932–1936, 1936–1946)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1885–1946
Utbildning: Ingen eftergymnasial utbildning
Per Albin Hansson är en av de mest kända statsministrarna i svensk historia. Han myntade begreppet folkhemmet, som kom att symbolisera den svenska välfärdsmodellen. Hans regering ledde landet genom andra världskriget, där Sverige höll sig neutralt men påverkades starkt av händelserna i Europa.
Hans ledarskap präglades av samling och samförstånd, och han är en av de personer som format Sverige mest under 1900-talet.
Axel Pehrsson-Bramstorp (1936)
Parti: Bondeförbundet
Levde mellan: 1883–1954
Utbildning: Ingen eftergymnasial utbildning
Axel Pehrsson-Bramstorp, ofta kallad ”Bramstorp”, fick leda en kortvarig regering mellan två av Per Albin Hanssons perioder. Hans regering brukar kallas ”semesterregeringen” eftersom den varade under en sådan kort tid.
Trots sin korta tid fick han stor respekt som förhandlare och blev senare en av Bondeförbundets starkaste profiler.
Östen Undén (1946)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1886–1974
Utbildning: Jurist och nationalekonom
När Per Albin Hansson plötsligt gick bort 1946 blev Östen Undén tillförordnad statsminister. Han satt bara några månader, men var redan en framstående politiker och professor. Hans tid på posten var kort, men han kom senare att spela en mycket viktig roll i svensk utrikespolitik.
Tage Erlander (1946–1969)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1901–1985
Utbildning: Inget fullständigt universitetsprogram
Ingen annan statsminister har suttit längre än Tage Erlander – hela 23 år. Under hans tid byggdes välfärdsstaten ut i snabb takt. Sverige genomgick en stark ekonomisk tillväxt, och utbildning, sjukvård och sociala trygghetssystem utvecklades kraftigt.
Han lyckades hålla socialdemokratin vid makten i över två decennier och blev en av de mest inflytelserika politiska ledarna i Sveriges historia.
Olof Palme (1969–1976, 1982–1986)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1927–1986
Utbildning: Jurist
Olof Palme är kanske den mest internationellt kända av Sveriges statsministrar. Han engagerade sig starkt i internationella frågor, kritiserade Vietnamkriget och blev en tydlig röst i den globala debatten om fred och rättvisa. På hemmaplan drev han en politik som syftade till att stärka välfärden och minska klyftorna i samhället.
Hans första period avslutades efter valförlust 1976, men han återkom 1982. Den 28 februari 1986 mördades han i Stockholm, en händelse som skakade hela världen.
Thorbjörn Fälldin (1976–1978, 1979–1982)
Parti: Centerpartiet
Levde mellan: 1926–2016
Utbildning: Två examina inom armén
När socialdemokraternas långa regeringsinnehav bröts 1976 var det Thorbjörn Fälldin som blev statsminister. Han ledde en borgerlig trepartiregering med Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Hans tid präglades av energifrågan, särskilt debatten om kärnkraft, och flera regeringskriser följde.
Fälldin avgick 1978 men återkom året efter och satt fram till 1982. Han blev känd som en jordnära politiker som symboliserade landsbygden, och han spelade en nyckelroll i att bryta socialdemokratins dominans.
Ola Ullsten (1978–1979)
Parti: Folkpartiet
Levde mellan: 1931–2018
Utbildning: Socionom
Ola Ullsten tog över efter Fälldin 1978 och blev Folkpartiets enda statsminister i Sveriges historia. Han ledde en minoritetsregering som hade svårt att få igenom större reformer, men hans regeringstid markerade ändå en viktig period i svensk politik.
Ullsten arbetade särskilt med miljö- och energifrågor samt internationella frågor. Även om hans regering bara satt i drygt ett år gjorde hans roll som liberal statsminister avtryck i den politiska historien.
Ingvar Carlsson (1986–1991, 1994–1996)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1934–
Utbildning: Företagsekonom
När Olof Palme mördades 1986 fick Ingvar Carlsson plötsligt ta över som statsminister. Han lyckades stabilisera regeringen i en tid av chock och sorg, och styrde Sverige genom en period av både kriser och förändringar.
Efter valförlusten 1991 avgick han, men återkom 1994 för en ny mandatperiod. Under sin andra tid fick han hantera den ekonomiska krisen i början av 1990-talet och påbörjade förhandlingarna som ledde till Sveriges medlemskap i EU.
Carl Bildt (1991–1994)
Parti: Moderaterna
Levde mellan: 1949–
Utbildning: Stockholms universitet (avbruten)
Som den första moderata statsministern på över 60 år blev Carl Bildt en historisk figur. Hans regering genomförde flera stora ekonomiska reformer och inledde den politik som senare gjorde det möjligt för Sverige att gå med i EU.
Han ledde också landet genom början av den ekonomiska krisen på 1990-talet. Bildt är ihågkommen både för sin tydliga ledarstil och för att ha brutit den långa socialdemokratiska dominansen.
Göran Persson (1996–2006)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1949–
Utbildning: Högskolan i Örebro (avbruten)
Efter Ingvar Carlsson blev Göran Persson statsminister och kom att sitta i hela tio år. Han gjorde sig känd för sin starka och ibland hårda ledarstil. En av hans viktigaste insatser var att återställa ordning i statens ekonomi efter 1990-talskrisen, samtidigt som han prioriterade skolan och välfärden.
Persson var också den statsminister som ledde Sverige in i EU:s gemenskap på allvar, och han blev en av de mest långvariga regeringscheferna under modern tid.
Fredrik Reinfeldt (2006–2014)
Parti: Moderaterna
Levde mellan: 1965–
Utbildning: Civilekonom
Fredrik Reinfeldt ledde den borgerliga Alliansen till valseger 2006. Under sina åtta år som statsminister genomförde han stora skattesänkningar, bland annat jobbskatteavdraget, och hans regering fick hantera den globala finanskrisen 2008–2009.
Sverige klarade krisen relativt bra och kom att stå starkare ekonomiskt än många andra länder. Reinfeldt satte också en tydlig prägel på Moderaterna genom att lansera partiet som ”det nya arbetarpartiet”.
Stefan Löfven (2014–2021)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1957–
Utbildning: Socialhögskolan i Umeå (avbruten)
Efter valet 2014 blev fackföreningsledaren Stefan Löfven statsminister. Han ledde Sverige genom flera kriser, bland annat flyktingkrisen 2015 och coronapandemin 2020. Löfven hade ofta en svår balansgång som statsminister eftersom hans regeringar ofta var i minoritet och beroende av samarbeten med andra partier.
Trots det blev han en central ledare under nästan åtta år och lyckades hålla socialdemokratin kvar vid makten i en turbulent tid.
Magdalena Andersson (2021–2022)
Parti: Socialdemokraterna
Levde mellan: 1967–
Utbildning: Civilekonom
När Stefan Löfven avgick 2021 tog Magdalena Andersson över och blev Sveriges första kvinnliga statsminister. Även om hon satt kort tid – bara ett år – är hennes insats historiskt viktig. Hon ledde landet under slutskedet av coronapandemin och i början av Rysslands invasion av Ukraina, då Sverige påbörjade processen för att gå med i NATO.
Hennes roll som första kvinnliga statsminister gör henne till en symbol för jämställdhet i svensk politik.
Ulf Kristersson (2022–nutid)
Parti: Moderaterna
Levde mellan: 1963–
Utbildning: Civilekonom
Sedan hösten 2022 är Ulf Kristersson statsminister. Han leder en borgerlig regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna. Hans tid som statsminister har hittills präglats av stora frågor som Sveriges NATO-inträde, ekonomiska utmaningar med stigande inflation och en hårdare kriminalpolitik.
Kristersson står inför flera avgörande beslut som kommer att forma Sveriges framtid under de kommande åren.
