Normförändring för klimatomställning – en digital utställning

Även de mest basala aspekterna av vardagen formuleras idag som ett grönt konsumentval, där normer kring familjeliv och föräldraskap också kopplas till klass och inkomst. Kan barnmatsburkar eller blöjor som utformas efter pojkars och flickors utsläppsutrymme synliggöra detta?

Idag är det vanligt förekommande med så kallad ”greenwashing”, där produkter och verksamheter framställs som mer miljövänliga än vad de är. Idén om kompensation är en bärande del i detta, där konsumenter genom sina inköp ska bidra till miljöprojekt med en ofta vag koppling till produkten i fråga.

De välbemedlade kan till synes köpa sig fria och låta sin konsumtion kompenseras av någon annan, någon annanstans. Den köpstarka medelklassen kan välja produkter som tydligt signalerar en medvetenhet och fungera som en statusmarkör för en hållbar livsstil.

För dem som inte har samma valfrihet när de konsumerar – och p.g.a. lägre inkomster redan har lägre miljöpåverkan än genomsnittet – är utbudet begränsat till varor som främst signalerar prisvärdhet. Vilken kompensation förväntas olika grupper konsumera?

Samtidigt som produkter kan förstärka olika klassrelaterade markörer kring miljömedveten konsumtion, finns även andra aspekter av kompensation som mer sällan diskuteras. Forskning visar exempelvis på könade skillnader i ekologiskt fotavtryck, där pojkar i genomsnitt över sin livstid ger upphov till mer klimatutsläpp. Idag finns krav på innehållsförteckning och ärlig miljömärkning, men var går gränsen för vilka faktorer, såsom klass och kön, som vi bör ta med i beräkningen? Är det rimligt att kompensationen för olika gruppers förväntade klimatpåverkan skrivs in i produkters innehåll och formspråk?

Populationsminskning framhävs idag som en global hållbarhetslösning, men fortfarande är diskursen ofta riktad till att detta är något som ska göras någon annanstans. Barn som föds i högkonsumerande grupper i länder som Sverige kommer i snitt ha ett större ekologiskt fotavtryck och ge upphov till större koldioxidutsläpp. Att inte skaffa ett till barn (eller inte ha barn alls) i vår del av världen kan i genomsnitt spara in motsvarande 58,6 ton CO2-ekvivalenter/år. Detta baseras på framtida ättlingars utsläpp och förutsätter våra nuvarande konsumtionsmönster. Behöver vi utveckla familjeplaneringsprogram som riktar blicken mot oss själva?

Att dela på olika varor och tjänster är idag dominerande idé för att möjliggöra att fortsätta leva som vi gör, om än på ett mer resurseffektivt sätt. Genom digitala plattformar ska livspusslet lösas, samtidigt som vardagslivets stora moraliska frågorna tjänstefieras. Finns det någon gräns för vad vi kan tänka oss att dela med varandra till priset av att behålla vår livsstil och konsumtion? Och vad är vi beredda att uppoffra i vårt resursintensiva levnadssätt för att få utrymme att skaffa barn?

Klimatomställningen kommer till stor del ske i  arbetslivet vilket öppnar upp för diskussioner om yrkesroller och identitet. På samma sätt som det under Covid- 19-pandemin blev tydligt att vissa grupper drabbas hårdare, synliggör det också hur vissa yrkesgrupper inom rådande system förväntas ta den största smällen i samhällets snabba omställning. Vems arbete är det som värderas?

Vad händer om dagens samhällsbärande yrkesgrupper också tillskrivs ansvar för klimatomställningen, och hur påverkar detta i så fall deras status? Vilka yrkesgrupper är framtidens klimatarbetare som kommer driva omställningen genom hårt och reglerat arbete? 

Medans vissa yrkesgrupper kommer behöva “hugga i för klimatet” förväntas andra nyttja sin påstådda innovationsförmåga för att skapa nya produkter och tjänster för en “hållbar livsstil” och ett omställt näringsliv.

Genom “spelifiering” eller “nudging” ska data, design och beteendeekonomi se till att knuffa människor mot “rätt” beslut.

Genom en repertoar av symboliska handlingar inspireras medelklassen till ett grönt identitetsbyggande, som i själva verket upprätthåller rådande produktions- och konsumtionskedjor. 

Näringslivets toppskikt har å sin sida förutsättningar att i berättelsen om en grön industriomställning sätta agendan för hur klimat- och miljöarbetet ska bedrivas både politiskt och ekonomiskt. Genom riktade investeringar och utvecklingsprojekt kan de kombinera egna företagsintressen med ett grönt varumärkesbyggande. 

Var går gränsen mellan omställningens grovarbete och företagens grönmålning?

Vem har mest ansvar att ställa om? En “hållbar livsstil” reduceras ofta till en fråga om individens ansvar. Ibland pratas det om fem aspekter vi måste se över i vår vardag: bilen (hur vi reser); biffen (vad vi äter); bostaden (hur vi bor); börsen (hur vi sparar och investerar pengar); butiken (hur vi konsumerar). Att avstå exempelvis konsumtion och flygresande är idag förknippat med en viss identitet, där aspekter som klass och inkomst såväl som kön och etnicitet, spelar in.

Bilden av en hållbar livsstil som framställs i media såväl som den politiska debatten talar till och premierar dem som gör “rätt” val. Hur hyllar vi idag olika grupper för deras insatser för att minska sin klimatpåverkan? För vem är egentligen möjligheten att avstå en valbar uppoffring eller helt en konsekvens av att de tjänar mindre än genomsnittet?